lördag 7 november 2015

Kyllä mä osaan puhua suomea

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, men nu gör jag det. HEJ!
Svintidigt vaknade jag i morse och drack mitt måriskaffi, fixade mig i ordning och hade ångest över finska och kläder, vilket resulterade i två klädombyten. Hittade något jag kände mig bekväm i och körde in till stan med en puls över 100.

Idag var dagen med stort D då jag skulle göra allmänna språkexamina i finska.

Som jag skrivit förr lite kort, så har jag alltid haft problem med finska. Redan i lågstadiet grät jag för att jag sa snabbt "puttraha" istället för "puutarha" och den samma känslan har följt med mig sen dess. I min första yrkesutbildning hade jag bättre betyg i italienska än i finska och det var med nöd och näppe jag klarade finskan.
Mitt självförtroende har varit på botten när det kommer till finlands andra modersmål, även om jag förstått det mesta (allt) vad min sambo och hans mamma pratar om när de pratar finska med varandra.

Men idag tänkte jag att jag skulle trotsa mina egna tankar om mig själv och finskan. Herregud, det här var ju ändå ett dyrt och invecklat examensprov att göra, och jag vill inte kasta pengar i sjön. Gav mig tusan på att klara det här på första försöket, utan extra skolning, och sen dansa hela vägen in till chefens kontor och jubla att "hejparalla, i den här kommunen stannar jag för resten av mitt liv".

Hur gick det då?

Det tar flera veckor innan jag får något brev från Jyväskylä om jag klarade det eller inte.
Men min magkänsla säger att allting gick bra. Och den litar jag nog på nu. Det knepigaste var ju att jag redan drömt om alla moment och människorna jag skulle träffa, så när jag märkte idag att det var en sanndröm så var jag ganska cool.
I alla moment så kände jag mig tryck, och när det kom till att skriva, som jag trodde det skulle vara mest problem med så skrev jag längre än detta blogginlägg. Jag fick till och med in lite humor i mina texter, och hoppas på att de viktiga typerna i Jyväskylä fnissar och säger "TOTTAKAI, denna klipska kvinna ska bli godkänd HETI".

Så det var min start på lördagen. Nu ska jag andas ut.
Här får ni se några svanar som tycker vårt land är tillräckligt varmt att vara i, även om det är november.


3 kommentarer :

  1. Man kan oftast mycket mer än man tror! Jag har alltid haft sjukt dålig finska-självkänsla trots att jag haft 8or och 9or på finskabetyget i hela lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. Men jag har inte vågat öppna munnen på finska med rädsla för att det ska bli fel. För två år sedan började jag jobba på finska och sedan dess har min tröskel till att våga tala finska sänkts avsevärt. Nu vågar jag prata - ja, till och med babbla! - även om jag böjer orden fel ibland och inte hittar de rätta ändelserna. Det gör liksom inget om jag säger fel tänker jag, så länge den jag pratar med förstår vad jag menar. Jag tror att det krävs en inre mognad för att man ska komma till den där punkten. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. (Med "jobba på finska" menar jag alltså att jag talar finska på min arbetsplats.)

      Radera
    2. Ja, det handlar om mognad och att våga. Ingen skrattar ut en eller tycker man är dum i huvudet för att man råkar säga lite fel. Det är ju bara en själv som tror det, för de som talar finka själv förstår ju en bara man får några ord rätt. ;) Sen hoppas jag ju att de i Jyväskylä fattar att jag gjorde mitt bästa och ger mitt godkänd på examen! :D

      Radera