fredag 9 oktober 2015

Visste du att varannan dag tar en 65+ :are sitt liv?

Igår var jag på kurs. Psykisk första hjälp och fokus var på psykisk ohälsa och de som funderar på eller faktiskt tar sitt liv. Visste du att varannan dag tar 65+:are sitt liv?

Det är hemskt. Olyckligt.

I dagens samhälle finns det så mycket som orsakar psykisk ohälsa. Även om det har blivit lättare och mer accepterat för människor att berätta att de inte mår bra, så kommer det i framtiden att bli sämre. Vår omgivning och vårt samhälle bidrar till att vi mår sämre. En av orsakerna till varför det kommer att bli sämre ställt för de som mår dåligt och behöver hjälp, är på grund av regeringens beslut att skära ner. De skär ner på fel ställen i samhället.

Det finns dagis- och skolbarn som redan nu funderar på om de är för tjocka eller tillräckligt fina. Kanske vet de inte orsaken till varför de inte vill äta, men de ser sin mamma (och pappa) träna, detoxa och klanka ner på sig själv framför spegeln.
I högstadiet är världen är rätt så svart och vit. Är man kär i någon och hen inte är kär tillbaka, då är det världens undergång. Och då hjälper det inte att man säger att det finns tusen andra fiskar i sjön, för face it, de vill man ju inte ha.
Sociala medier var inte lika stort när jag var 15 år som det är idag. Visst, jag bloggade redan då, men det fanns inte många andra som bloggade. Idag ska man ha så många likes som möjligt på en bild på instagram, tusen bloggläsare och se perfekt ut på varje bild och skriva om sitt perfekta liv. Folk läser och har sina egna åsikter, och det kan vara svårt att ta emot kritik från någon man känner eller aldrig har sett. Om man inte lär sig att ta distans.
Sen 10 år senare är det stressen att bli vuxen. Få ett jobb, skaffa barn, om man kan, gifta sig, skaffa hus..

Jag känner ibland att många har för bråttom att få ALLT, helst med detsamma, utan att de riktigt njuter av resan dit.

När en åldring sitter med dödsångest är jag rädd för att många bara blundar. Vi tar för givet att en äldre människa ska må så där. Men om varannan äldre tar sitt liv, då borde vi väl vakna upp? Erbjuda den hjälp som finns, prata men främst LYSSNA, och hjälper inte det, först då medicinera. Många av de äldre lever kvar i det att det är en skam att må dåligt. Och blir det inte en ändring snart så kommer även vår generation att ha samma uppfattning.

Finland har fått massor av flyktingar och de frivilliga som arbetar på sidan om av sitt heltidsjobb för att få de asylsökande att komma tillrätta är tyvärr i en stor farozon att bli utbrända. Speciellt när de asylsökande söker sig vidare och plötsligt har de inget att göra mer för någon annan. Flyktingarna har också upplevt sånt man inte ens kan föreställa sig och kommer också att behöva hjälp med det psykiska måendet när allt hinner ikapp dem.
Men när regeringen skär ner, vem ska finnas till för alla?

Det jag vet är att jag kan inte rädda hela världen. Jag vill inte det heller, för först och främst måste jag ta hand om mig själv.

Men det jag vill säga är att mår Du dåligt, våga fråga om hjälp. Ingen ska behöva klara av något helt ensam.
Känner Du eller ser någon som mår dåligt. Istället för att fråga "Hur mår du?" (du vet redan vilket svar du får, för det går på automatik att säga "Bra"). Fråga istället "Hur orkar du?".
Vi kanske inte själva kan hjälpa dem, och det sättet man själv lever på kanske inte fungerar för andra. Men att lyssna kan hjälpa en annan medmänniska mycket.

Och var inte rädd för vilket svar du kommer att få.


4 kommentarer :

  1. <3 Och verkligt svårt blir det sen då man frågar och den andra svarar "hjälp mig" och man försöker allt man kan, förklarar att den andra behöver professionell hjälp, mer än jag kan ge, den andra får hjälp men tar inte helhjärtat emot den och den andra ändå dör... Det kommer jag aldrig att komma över helt. Men jag gjorde vad jag kunde, och jag kan inte heller rädda hela världen, jag kunde inte ens rädda min vän... men jag får också fokusera på att rädda mig själv. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju det som är det knepiga. Att även om vi ger allt av oss själva och allt vi kan göra, så är det sist och slutligen hens val att ta sitt liv. Om en människa är så långt nere och mår så dåligt så kan man ändå inte hjälpa dem. Man har ju ändå försökt, men tankarna på om man kunde ha gjort mer finns ju ändå där.
      Det viktigaste är ju att man först och främst tar hand om sig själv, frågar hjälp av andra, för det behövs. Ensam är inte stark. <3

      Radera
  2. Kan det verkligen stämma, att varannan 65+ tar sitt eget liv? För mig en fullständig nyhet. Att inte det uppmärksammas mera i massmedia, av myndigheter och politiker är märkligt.

    Däremot har jag förstått att många äldre inte alla gånger mår bra. Många mister sin livskamrat och får därefter sitta ensamma, omställning från en trygg hemmatillvaro till äldreboende eller institutionsboende kan vara svår med hemlängtan, ensamhet och vilsenhet som följd. Att uppleva att ens fysiska och mentala förmågor avtar kan vara deprimerande. Även pensioneringen, som annars de flesta uppfattar som någonting positivt, kan för vissa vara passiviserande.

    Jag tror vi alla kan göra en insats för våra äldre genom att regelbundet besöka dem och inte bara vid födelsedagar och jul. Känner man att de mår dåligt psykiskt gäller det att lyssna, försöka förstå och ge något slags stöd. Inte helt lätt för en amatör på området men medmänsklighet kan vi alla visa, om vi vill, utan att bli påflugen eller mästrande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blev för ivrig och glömde att det var varannan dag. Men fortfarande, är det en skrämmande siffra men 180 om en 65+are tar sitt liv varannan dag. Det har uppmärksammats i media för några år sen tillbaka: http://hbl.fi/nyheter/2011-08-15/sjalvmord-vanliga-bland-pensionarer

      Många börjar må dåligt när de går i pension eftersom vi lever efter ett sånt sätt att "vi är vad vi gör". Vad och vem är vi när vi plötsligt inte har ett jobb att fara till? Också det att när vi blir äldre så mister vi någon gång vår livskamrat, hälsan sviker och barnen flyttar långt bort. Ensamhet är den största orsaken till att man känner sig otrygg, tror jag. Också det att det är dyrt att få trygghet i form av vård (i hemmet eller på boende) eller matservice, gör att ekonomin är inte den bästa. Vem ligger nu inte vaken nångång om nätterna för att man har fått oväntade utgifter och har svårt att få ekonomin att gå ihop?

      Radera