måndag 12 oktober 2015

Har storleken betydelse?

Innan ni skriker "huuuuuj, snoppar" så tänker jag avbryta er och förklara att det är inte manliga könsorgan jag kommer att prata om nu. Det är kroppen i överlag. Främst våra kvinnokroppar, för det är de som har fått mest uppmärksamhet i alla tider, även om männen också kan ha problem att se sig själva i spegeln och att manliga modeller har fler rutor än jag orkar räkna.

I "Malou efter tio" hade de ett tema "Min älskade och hatade kropp" för nån vecka sen och de bjöd in olika gäster. Bland annat Katrin Zytomierska som var sig själv och provocerade med att säga att tjocka människor är inte lyckliga, Lady Dahmer som motbevisade det och en modell som var för tjock för att få jobb (OBS! Det var hon inte, modellvärlden har bara sjuka ideal enligt mig)

Jag har skrivit om detta förr och jag kan banne mig inte få nog. Man blir inte lyckligare för att vågen visar en viss summa. Ditt värde sitter inte på storleken på dina kläder och vad är vackert? Egentligen?

Vi mobbar oss själva. Dömer och pekar ut minsta lilla fel. Vi har en bild av oss själva om hur vi borde se ut och vi blir blinda för vår egen spegelbild.
För tillfället är en speciell detox mycket populär. Själv tycker jag den inte låter helst frisk i mina ögon och öron. Den där detoxen du tar, som har ett medföljande måttband. Varför tar du egentligen en detox då? Är det för att du ska må bra i ditt inre eller för att du tror att du börjar se bättre ut om du minskar i midjemått?
Många mammor som får sitt barn hinner knappt läka i sitt inre och yttre, innan de ska träna bort mammakilona för att "få tillbaka sin kropp igen".
Men hej, en kropp har vi väl alla?

Jag har varit i storlekar som L till XS. I tonåren växte jag snabbt vilket resulterade i bristningar på låren, sidan av magen och brösten. Jag älskar mina bröst och mina snygga lår. Gillar magen också som har ett 15 cm's ärr efter blindtarmsoperation. Kortisonet jag åt för sju år sen fick mig att gå upp 10 kilo på en månad och jag gick upp ännu mer efter det. Sen gick jag ner alla kilon och lite till, och nu har jag gått upp 10 kilo igen. När har jag varit lyckligast?

Just nu.

Men det beror inte på min vikt eller hur min kropp ser ut. Det beror på att jag har kommit till frid med mig själv och min kropp. Jag är tacksam att jag har en kropp. Att jag är frisk. Mitt värde som jag sätter på mig själv ska inte bero på hur jag ser ut.
Jag har bra dagar då jag dansar naken framför spegeln, och som vilken människa som helst har jag dagar då jag vill klä mig i en soppåse och äta chips.

Blir livet lättare för att du är smal? Om det är så, hemska tider, då är det något vi borde få en ändring på i samhället. Blir man lyckligare för att man är smal? Nej, verkligen inte. Hur du mår beror på det inre och hur du ser på världen.

Det är en resa man måste göra.


4 kommentarer :

  1. Bra text (igen)! Och du har så rätt. Jag var normalsmal/tjock när jag var ung och var väl rätt så lycklig emellanåt. Nu är jag ganska ordentligt överviktig (och jätteviktig för en del människor). Aldrig har jag varit så lycklig som jag är just nu. I den här kroppen i den här åldern, i det här livet. Yttre saker (vikt, big boobs, eller prylar man skaffar) gör en sällan lyckligare på riktigt. Har man inte ett harmonsikt inre är det sgs omöjligt att vara lycklig. Så he så :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt! Materiella ting och det yttre är en kortvarig, men inte äkta, lycka. :) Härligt att läsa att du är lycklig och i frid med dig själv. <3

      Radera
  2. Jeppjepp, tjejen! :)
    Jag har blivit lyckligare vartefter jag gått ner i vikt. MEN jag började gå ner i vikt FÖR ATT jag blev lyckligare först. Jag började älska mig själv, och kroppen började sakta men säkert göra sig av med sin skyddsmur.
    Nu har jag mått dåligt i sommar så det har kommit några kilo tillbaka, men det är fortfarande 30kg sen jag var som störst. Och ja, jag är ju friskare och trivs mer med mig själv nu - men egentligen har det väldigt lite att göra med vikten, och väldigt mycket att göra med mitt inre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaa :) De yttre omständigheterna ska inte påverka ens inre. Kram på dig!

      Radera