onsdag 2 september 2015

När ska vi skaffa barn?

Jag skrev ju igår om att ha ett bäst före datum, och själv ser jag mig inte som en människa som har det. Jag fyller år den tjugofjärde septemer och blir då 25 år. Och som jag skrev igår så kan 25 år ses på olika sätt. I mina hemtrakter skulle jag anses som en gammal mamma, men vänder man på det är jag en ung människa som har hunnit med flera utbildningar och fast anställning.

Nu som då kan jag få kommentarer på bloggen och i det verkliga livet när jag och kärleken ska skaffa barn. När jag var glad över att få börja studera till livsstilsrådgivare och kostrådgivare trodde majoriteten att det handlade om en graviditet. Och kanske är det på grund av att jag och kärleken ändå varit tillsammans så pass länge att folk tycker det är OK att fråga när vi ska skaffa barn eller förlova oss och dittan och dattan. Man frågar väl inte sånt av någon som bara varit tillsammans nån månad med en person de knappt känner?

Hela det här med att "skaffa barn" klingar fel i mina öron. Barn är ju inte något man bara tar och skaffar. Många människor kämpar i flera år för att bli gravid. Missfall är vanligt och när det kommer till fertiliteten så är det så individuellt att ingen kan veta riktigt säkert. En 19 åring kan ha svårt att bli gravid, medan en 40 åring kan vara fertilare än en 19 åring. Själv vet jag inte hur det är ställt med mig och mina ägg eftersom vi inte har prövat. Och jag vill inte få panik över mina ägg nu.
Men om det vore så att jag och kärleken faktiskt försökte att göra mig gravid, och jag hade fem missfall i bagaget och år av prövningar så skulle jag vara ganska slut och trött att ständigt få höra NÄR vi ska skaffa barn.

Men det är ju inte sånt man pratar om. Missfall och hur svårt det kan vara att bli gravid, när det är det enda man vill.

Jag tror inte på Gud och jag tror att allt som sker har en mening. Jag tror att barn är en gåva och vare sig på vilket sätt barnet kommer in i ens liv ("naturligt" tycker inte om det ordet heller, IVF eller via adoption) så är barnet en gåva. Inget man bara tar och skaffar, för allt har sin tid.

Det som jag dock vet är att när jag och kärleken väl bestämmer oss för att ett barn skulle göra vår tillvaro guldvärd, så räcker det med ett barn. Det har jag också märkt provocerar människor, men vad gör det för skada dem om jag känner att ett barn är bra för mig? Det är min kropp.

14 kommentarer :

  1. Folk va så mutchi på ås når vi ska få na smått. Tididt tröttna ja på a å svara di; vi fösökar no å har två missfall i bagage. Plötslit vila itt di tal namäir om a. Missfall e no na som folk int vill tal om, men ja tycker no man ska va öppen om a. Ja ha aldri skyld a att vi ha haft a jobbit, vafö sku man? Lika naturlit som ti va gravid je e missfall. Men nu ha vi ju fått våran efterlängtade lillkille :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man måste vara öppen med missfall är det är ju så vanligt. Många tror ju tyvärr att graviditet
      är något man kan planera lika väl som matinköpet i butiken. Många vill ju inte ens säga att de är gravida innan 12 veckor har gått, bara för rädslan av missfall och att ingen ska veta av det. Jag är glad för er lillkille! :)

      Radera
  2. Tycker det är så knäppt att folk över huvud taget frågar. Själv närmar jag ju mig 30 och många verkar undra näääär vi egentligen ska gifta oss och få barn. Jag brukar inte reagera så starkt på det, men för vissa kan det vara tungt att omgivningen lägger en sån press på en.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaa, massor av frågor. Som inte har något med dem att göra eller som påverkar deras liv på något sätt vad man väljer att göra :)

      Radera
  3. Jobbigt med det där, när folk frågar och frågar. Själv var jag ännu helt övertygad om jag inte skulle ha barn alls ända tills jag var 36. Jag ville inte, och min dåvarande man ville inte heller. Vår livssituation då var inte riktigt ok för barn heller. Sen dog han när jag var 36 år, och när jag sen hittade en ny man ett par år senare var det plötsligt helt klart att vi skulle ha ett barn (bara ett, pga min ålder). Så kom då Edgar, underbara Edgar med Downs syndrom. Världens bästa kille!! Men, även om han är världens underbaraste kille så önskar jag ju givetvis att han hade fått födas utan Downs. Så där är det ju en risk med att vänta för länge. Sådär "normalt" är risken att få ett barn med DS 1 på 600, när kvinnan är i den åldel jag var (39 år) är risken 1 på 100. Men du är ung än, så no panic :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tråkigt att läsa vad som hände med din första man. Ja, det är väl det när man planerar att universum har tänkt sig en annan plan för sig. Edgar var tänkt till dig :)
      Mitt val att bara ha ett är av olika orsaker, och även om folk blir provocerade och sägeratt jag kommer att ångra mig eller barnet blir bortskämt så är jagnästan 100% säker att det barnet som kommer till ra liv i framtiden varken blir bortskämt eller att jag skulle ångra mig. :)

      Radera
  4. WORD!Fattar inte varför folk överhuvudtaget antar att det är OK att ställa sådana personliga frågor till folk som dom ibland knappt känner.Även om det finns problem i bakgrunden eller inte.
    Ibland då folk frågar oss (vilket blivit ganska ofta nu sedan vi gift oss) har jag sådan lust att fråga något personligt till dom också.Något riktigt chockerande och halvpinsamt som dom aldrig annars skulle prata om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt. Det finns ju också de som helt enkelt inte heller vill ha barn, och det glömde jag skriva i blogginlägget. Och hur läget än är ställt hos människorna och vilken historia de har bakom sig, så är det här ändå en konstigt nog vanlig fråga som folk tycker det är OK att fråga. Sen om de tycker om eller vill prata vidare om svaret de får är en annan sak. :)

      Radera
  5. Få saker har irriterat mig så mycket de senaste åren (är 28) som dendär frågan. Efter att ha försökt i nästan två år får man samla all kraft man har för att inte slå folk på käften när de frågar. Nej, istället biter man ihop, smäller på ett leende och säger "Jaa, vi får se...". Jag har också bestämt för längesen att aldrig mer fråga någon annan om det, för helt ärligt, vad har jag med det att göra? Nu ÄR vi äntligen gravida och lyckligast i världen. Tyvärr är jag väl förberedd på att så fort bebisen är född kommer frågan "När ska h*n få ett syskon då?". Och här blir det, precis som för dig, bara ett barn. Och det är precis vad jag kommer att säga till folk. Vad de anser om det bryr jag mig faktiskt inte det minsta om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gratulerar till graviditeten. Och nästan skönt att höra att det finns fler som också bara vill ha ett barn. :) det är ju dock tråkigt att man ska känna att man måste le och förklara bort sig mot de som frågar. Men varför skulle man behöva då också lägga energin på att förklara VARFÖR man inte har ett eller fyra barn redan. Eller varför de blir provocerade av att man bara vill ha ett barn. Åh, alla dessa frågor och funderingar. :D men grattis igen till graviditetten och hoppas ni får uppleva och leva en riktig bebisbubbla.

      Radera
    2. Absolut tråkigt att behöva le och ljuga lite, men alternativet är ju att förklara att man försökt länge, genomgått undersökningar osv. Och den diskussionen tar jag faktiskt ogärna med människor som inte står mig väldigt nära. Det blir liksom inte rätt hur man än gör.
      Sedan uppkommer ju nästa problem under graviditeten, då andra plötsligt tar sig rätten att kommentera ens kroppsliga förändringar med precis vilka ord som helst som ploppar upp i huvudet på dem. Men det hör ju inte hit. :)
      Anledningen till att folk blir provocerade av att man bara skaffar ett barn tror jag handlar mycket om stället man bor på. Som österbottning borde man ju skaffa minst fyra barn ungefär. Om vi bodde i en storstad skulle ingen reagera på saken, men här "ska" man ha många barn!

      Radera
  6. Bara för att det idag är så vanligt med unga föräldrar och giftemål/förlovningar i tidig relationsålder så verkar många människor dra alla par över samma kam. I nuläget har jag och sambon varit tillsammans i snart 10 år och vi är båda rätt nöjda med livet som det är. Om barnfråga kommer upp på tapeten brukar jag kontra med att jag har ca. 80 barn som jag ansvarar för om dagarna så det räcker bra att bara ha ansvar för sig själv om kvällarna då. Tycker inte att folk har något som helst att göra med hur människor planerar sina liv och den dagen det är livsförändringar på gång så meddelar man väl nog de man tycker behöver veta av det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det. :) den sista meningen kunde jag inte ha skrivit bättre själv.

      Radera
  7. ingen annan har nåt me he ti jär! blir så lessen på folk som staller frågan när man ska skaff barn som om e sko va samma fråga som när ska du ti butiken efter mjölk.
    var å ein me sitt å man veit aldri va som kan ligg bakom,

    SvaraRadera