söndag 2 augusti 2015

Jag känner avsky för de roller män och kvinnor förväntas ta på sig

Idag vill jag skriva om normer, jämställdhet och de förväntningar som finns om män och kvinnor. Flickor ska tycka om färgen rosa medan pojkar och blått. När jag studerade till vårdare kunde det ibland bli hetsiga diskussioner om just det här här ämnet och jag fick höra: "Du MÅSTE lära dig att elda i pannan och betala räkningar för om din man dör eller lämnar dig så kan du inget!!!" (samma lektion sades det också att det är medfött att flickor tycker om rosa och pojkar om blått). När jag fick höra det här hade jag bott ensam från att jag var 15 år tills sju år senare då jag och min kärlek blev sambos. Jag tror att någongång under de sju åren måste jag ha kommit underfull med hur räkningar fungerar eller hur det är att leva ett självständigt liv.

Men det var inte det som tog hårt på mig, utan det faktum att än idag lever folk efter de normerna att kvinnornas plats är i köket och sovrummet, medan männen arbetar och betalar räkningar. Att när männen kommer hem så ska maten vara på bordet, potatisarna färdigt skalade (och helst färdigt tuggade). Flickor bär rosa kläder medan pojkar blått.

Om jag reagerade hårt på det så reagerar många andra för om en kvinna slutar raka sin kropp eller någon ser en man som gråter. Och när jag tänker efter så är det inte många män jag sett under mitt snart 25 åriga liv som har gråtit. Och det är så fel. Banne mig, det kan vara nyttigt att gråta ibland.
Man höjer inte på ögonbrynen om en kvinna gör en detox eller börjar svälta sig själv för att passa in till skönhetsidealen, och vi hyllar håriga män med lite ölmage. På instagram gillas Justin Biebers nakna rumpa av hundratusen som kommenterar med hjärtan, medan en kvinna som visar lite av sin BH blir kallad hora. Och blir någon våldtagen så undersöks det hur mycket alkohol kvinnan druckit eller vad hon hade på sig. För ett "nej" räcker ju tydligen inte.

Det sägs också "springa som en tjej, gråta som en flicka eller köra bil som en kärring". Vi lär oss att nedvärdera ett visst kön. Det är också mer accepterat för män att vara intresserade av sex medan en kvinna helst ska vara oskuld resten av livet.

Jag känner avsky för de rollerna män och kvinnor ska förväntas ta på sig. Hur många mår dåligt av att leva efter ett visst sätt som inte överenskommer med deras personlighet eller vilja. Hur man ska passa in i ett visst fack och hur något kan vara "rätt eller fel". Hur många kan bli utstötta, mobbade eller rent av hotade för att de väljer och vågar att leva sitt liv i sanning mot sig själv. Att något som "vara sig själv" kan vara fel i många ögon.

(bilden till vänster)
Här är jag 30 januari 1998. 7 år gammal. Jäkla tuff tjej med okammat hår som lekte riddare. Riddardräkten som mamma sytt till mig. Min bästa kompis hette Tobias och vi lekte med barbies, lego och Jurrasic Park. Jag tyckte om att skruva upp gamla radioapparater för att se hur de fungerade. Jag var ingen "typisk" flicka som bara tyckte om rosa eller endast ville leka med dockor. Lyssnade till Spice Girls men förstod mig inte på Backstreet Boys. Robbie Williams däremot, han förstår jag mig på än idag.

Jag var bara ett barn. Som alla andra.
Jag hade turen att bli uppmuntrad från de vuxna i min omgivning att vara mig själv.

Först när jag bytte skola i fyran i lågstadiet upptäckte jag att det inte var okej för flickor och pojkar att leka tillsammans. Den första rasten blev jag retad och knuffad när jag försökte komma med i fotbollsmatchen. Det var också första gången jag verkligen märkte av de roller vi blir uppfostrade till eller förväntas ha och ta.

Det är dags att vi slutar betygsätta och avgöra hur en människa är eller ska förväntas vara duktig på, enbart från könet. Att alla ska få vara den hen är, på riktigt, utan att vara rädd eller bli utstött. Om det är något vi måste lära våra barn är att visa kärlek istället vilken färg deras kläder ska ha.

5 kommentarer :

  1. alltså HÄRRIGUU va du la spiken i kistan, så att säga. precis sådär tänker jag också, men har aldrig fått det nerplitat i ord. för mig som jobbar på dagis e dehär så jävla tydligt hela tiden, dessa roller som samhället och medmänskorna försöker stämpla fast på en, från tidig ålder. hade en gång en treårig pojke som vägrade äta vispgröt för att "he e jo rosa!". tror int precis att pojken själv hade kommit på att det var nåt fel med färgen rosa, utan gissar nog att det kom hemifrån... eller föräldrar som blir generade när man glatt berättar att deras pojke älskar att klä ut sig till prinsessa, eller när de bortförklarar sig när 4-åriga flickan ville köpa "pojkiga" kläder i butiken, "hon gick välja själv så då blev de sådär, hehehe". USCH. barn är väl barn och mänskor är väl mänskor, då ska de väl ändå int spela nån roll hur man ser ut, vad man har på sig, vilken färg man tycker om eller vad, eller vem, man tycker om att leka med?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt :) Barnen ser ju upp till sina föräldrar och andra vuxna i sin omgivning, och dit hör också dagispersonalen. Och det finns ju värre saker här i världen än ett barn som klätt sig själv och då valt något som inte hör till normerna. Jag tycker bara sånt är fint, speciellt om barnet får leka hela dagen utan att någon ska reta dem eller att deras förälder ska bortförklara dem "varför barnet ser ut som hen gör". tack för kommentaren. :)

      Radera