tisdag 14 april 2015

Min historia 2007-2015 blir personligt

Idag gick jag igenom alla album på min facebook. Bilder jag laddat upp från åren 2007 till nu, idag. Och så har jag fått se hur mycket som har förändrats. Jag själv till exempel. Både i det inre och det yttre. Sånt jag inte visste då, när bilderna togs, som jag vet idag. Och hur mycket jag har fått utvecklats.

Och jag vet som inte var jag vill komma med det här blogginlägget. Det här är ju inte bara en tillbakablick, för det finns så mycket historia och att berätta från de här åren.
Jag bloggade under alla dessa åren, och om någon följde mig redan då och minns bättre än jag så har ni hälften av historien redan. I alla fall den historia jag har valt att skriva om.

Som jag också skriver i slutet av inlägget så tror jag det kan vara nyttigt att ibland ta en liten tillbakablick. Så länge man kan ta distans till den. Jag är inte min historia eller min framtid, men jag har lärt mig av den. Och vad som än har hänt i mitt liv så har det varit det som jag har behövt och skulle lära mig av. Just då.
Bilden från 2007 är från en partykväll. Det jag minns av är (inte väskan åtminstone) är hur fin jag kände mig efter att mina tjejkompisar plattat håret på mig. Här hade jag inga problem, inte värre än någon annan tonåring, hursomhelst. Tuff med lilafärgade slingor i håret (på den här tiden ändrade jag hårfärg varannan vecka) och vid den här tiden hade jag endast Herr Fantomen och några stycken gerbilråttor hemma. Jag studerade fem dagar i veckan och jobbade nästan varje helg. 
På ett år skulle mycket hända.

På bilden taget ett år senare har jag en till katt Mohicana som ger mig lite kattkärlek på bilden. Jag är nyss hemkommen från en rehabiliteringsperiod vid Heinola reumasjukhus. Där jag hos sjukhusets frisör klippte bort i princip allt hår. Pixie-haircut där längsta längden gick till öronen.

Om man googlar lite hårhistoria så kallas det hårsorg när man klipper av sig håret. Ofta vid förändringar.


Mars 2008. Jag fick diagnosen SLE i slutet av februari 2008. Efter att ha mått dåligt i flera år och till sist trott att det var fel mellan öronen än på kroppen. Bara nån vecka efter att jag fick diagnosen och bekräftelsen på att jag inte var tokig, åkte jag och min vän på en treveckors praktik som fotograf till Färöarna. Läraren hade frågat mig om jag verkligen orkade åka, och jag svarade att resan är det jag behövde.

Och så rätt jag hade. Färöarna har alltid en plats i mitt hjärta. Här hade jag ännu inte accepterat min situation, men jag fick annat att tänka på och en upplevelse för livet. Det var också här jag för första gången läste boken "Resan" av Brandon Bays, och bestämde mig för att ingenting är omöjligt, mirakel sker och att jag en vacker dag skulle bli frisk. Första gången jag läste boken visste jag ännu inte att jag några år senare skulle själv göra "resan".

I september, samma år, på min födelsedag hade jag på väldigt kort stund gått upp över 10 kilo. Endast vätska på grund av alla mediciner jag åt. Vid det här laget åt jag 14 olika mediciner per dag och hamnade ändå in på akuten varannan månad på grund av kroppen inte orkade.


Som jag skrev i början av det här blogginlägget så bloggade jag under alla dessa år. Vasabladet blev intresserade av mig och gjorde en stor artikel om mig. Där berättade jag om hur det var att ha diagnosen SLE, men var noga att påpeka att jag är inte min sjukdom. Innan intervjun hade jag klippt mitt hår själv.

Några månader senare var jag på bröllop. Och på samma fest var Tommy Nilsson.  Klänningen hade jag sytt själv, för face it, det var svårt att hitta snygga kläder till min vätskefyllda kropp.
Det jag dock vill påpeka är att jag ALDRIG har känt mig ful under dessa år. Självkänslan sitter inte i utseendet. Och jag har känt mig sexig och vetat av att jag klarat av allt, oberoende på vad vågen har sagt. Det är också därför jag ofta påpekar i bloggen eller åt folk att "man blir inte lyckligare om man går ner fem kilo", för det handlar om så mycket mer än en siffra när vi pratar om lycka.

Jag fick dock en burnout 2009. Efter att skolan var klar och jag fick examen inom audiovisuell kommunikation var det som att jag slappnade av, och all luft tog slut. Annat hände under året också som jag inte hade kontroll över. Alla år före hade jag bara tutat och kört utan att känna efter, och när jag till sist var utan arbete eller skola bli klar med så fick jag tid att känna efter. Och även om det var tungt då, var det precis det jag behövde.

Alla ni som har varit eller är utmattade. Har någon nära som är det eller kommer att möta på någon som är det. Det är inget fel på er! Man är inte svag. Det är bara kroppen som säger till att nu får det vara nog. Dags att tänka mer på sig själv och ta hand om sig själv.

Och som jag lyssnade på mig själv. Jag började sjunga och uppträda. Ensam. Jag umgicks med de som gav mig glädje och gjorde det som gav mig energi och glädje.
Det här med att vara ensam har nog varit svårt för mig, men när jag vågade öppna mig och uppträda ensam växte jag enormt som människa. Och jag var lycklig.

Jag tror att vi alla behöver närhet, men att det också är så oerhört viktigt att klara av att vara ensam. Att kunna umgås med sig själv utan ångest.

2011. Året som förde all förändring med sig. I början av Januari bestämde jag mig för att sluta med alla mediciner. Kapade flera band som tog mer energi än någonsin och så kastade jag ut all mat ut skåpen. Jag började med LCHF, och på bara några månader så hade det mesta av all vätska försvunnit ur kroppen.

Jag fick en makeover av mamma, som vid den här tiden studerade till frisör, och blev Marilyn Monroe för en dag. Jag dansade och levde livet och bara någon vecka efter att jag var Marilyn Monroe träffade jag kärleken i mitt liv.

Jag fortsatte att sjunga, började må bara bättre och bättre. Och jag lät håret växa.

Samma år blev jag friskförklarad från min SLE. 
DET NI. Genom att sluta med alla mina mediciner, ändra om min kost och börja meditera, göra "Resan" och känna efter hur JAG vill må och ha det så fick jag till sist den förändringen jag ville och behövde. Med hjälp av tankens kraft och mycket fananamma så blev jag frisk.

2012. Här började jag studera till närvårdare. Jag var kär och glad och levde livet. Och så var det året som det blev minst foton tagna av mig.

År 2013 flyttade jag till underbara landet. Började arbeta inom vården och fortsatte att varje dag arbeta med mig själv. För vet ni, det är något man måste göra i stort sett hela livet. Man är aldrig fullärd och vill man komma någonstans så gäller det att utveckla sig.

Att känna tillit och kärlek. Och tron på att allt som sker har en mening.

Förra sommaren var den bästa sommaren på länge. Av alla år jag levt så är det just det året jag minst brytt mig om vad andra har tyckt om mig. Det betyder inte att man är en skit, det betyder bara att man vet var man är och var man står. Och jag står upp för mig själv (som jag nog har gjort hela livet). Men att jag även kan och försöker släppa taget om det jag inte kan göra något åt.

Det här året var också mitt hår det längsta det varit på fyra år.


Och här är jag nu. Precis där jag ska vara och precis som jag vill må. Jag ser fram emot min framtid och allt vad den för med sig, vad det än är.

Jag tror att det kan vara nyttigt att ta en tillbakablick nu som då, så länge man klarar av att ta distans till den. Även om mycket har hänt så har jag endast lärt mig något av allt. Och bevisat gång på gång att ingenting är omöjligt och mirakel sker.

24 kommentarer :

  1. Wow. Jag saknar ord efter att ha läst igenom ditt inlägg. Vilken resa du har gjort! Det är otroligt starkt av dig att dela med dig av detta och dina insikter längs vägen. Du är en sann inspirationskälla! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket för kommentaren! Jag bloggade ju under alla dessa år men kunde inte ta distans till allt, just då, så därför är det nyttigt och härligt att kunna gör det nu. Det som är mest tufft är att möta sig själv, men sen lättar det. ;) Ha en fin dag. <3

      Radera
  2. Det här är ett inlägg som sticker ut och det är starkt av dig att dela med dig av din resa. Du skriver klokt, fint och med eftertanke - sådant känns bra att läsa. Förresten, jag gillar väldigt mycket den där svartvita bilden från 2013.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket för kommentaren. :) Den svartvita bilden är också min personliga favorit.

      Radera
  3. Håller med ovanstående. Fint att du delar med dig - och vilken kämpe du är! Otroligt fascinerande att du blivit friskförklarad genom att sluta med mediciner och ändra om kosten. Tufft gjort! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentaren. :) Jag tror det kan vara nyttigt för andra att få läsa om att det är möjligt att bli frisk från något som kallas "kronisk" sjukdom, för många ger helt enkelt upp om de blir sjuka och tror att de måste leva med det resten av livet. Vi har alla potential och möjligheter till lycka i livet, och det ska vara en rättighet att må bra. Det var nog mycket mer än endast medicinerna och kosten som hjälpte mig till tillfrisknande men gjorde nog en del av det. :)

      Radera
  4. Vad roligt att för en gångs skull få läsa om ett liv som under resans gång ändå verkar ha känts positivt. Eller, ja, det att du accepterat dig själv hela tiden. Tack för att du delar med dig! :) <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst har det varit tungt mellan varven, det är det ju för allihopa. Men jag försöker och har alltid sett något positivt i allt. Och så har jag förmågan att kunna skratta åt elände så det har hjälpt mig mycket :) Tack för kommentaren! :)

      Radera
  5. Alltså vilket inlägg, det här var verkligen personligt men på ett så vacker sätt. Så fint att se hur bra du mår idag, och du är så fin!! :) Inspirerande inlägg, kram på dej <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket för den fina kommentaren! Kram! :)

      Radera
  6. wow, VILKEN RESA minsann!! :) Jag blev också erbjuden rehabilitering typ i 19-års åldern, men tackade nej eftersom det var mitt i gymnasiestudierna. Småningom lyckades jag dock ordna upp det mesta av mina besvär med hjälp av självständig träning och med hjälp av lite hjälp och råd från hälsovårdscentralens fysioterapeut. Jag har förresten också haft gerbiler, underbara små djur! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Okej. Jag var nog några gånger (minst 1 v. / gång) till Heinola reumasjukhus. Det var nog speciellt, och läkarna var duktiga, även om jag inte förstod mycket eftersom det mesta bara gick på finska. ;) Gerbilerna var nog söta men de bara fick ungar hela tiden och så blev Fantomen så pass stor så jag gav bort dem till ett annat hem :)

      Radera
  7. Ett starkt och fint inlägg! Får jag fråga om du ännu alltså äter enligt LCHF? Jag äter själv LCHF sedan i höstas så därför undrar jag :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket för kommentaren! :) Jag äter fortfarande enligt LCHF. Hade en liten paus från hösten förra året tills för några månader sen, och kommer nog inte att byta bort LCHF igen. Jag mår bäst då jag äter den kosten. :)

      Radera
  8. Vad du fått varit med om mycket. Du är så stark! Det här är nog guld värt för de som känner att de är i en hopplös situation. Det mesta är redan sagt ovanför som jag håller med. Skönt att du blev frisk :-) Kram påre <3.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram och tack för den fina kommentaren! :) Det kan nog väl hända att det kan kännas som en tröst för många att läsa om öden som liknar deras. Jag vill bara säga åt alla att ingenting är omöjligt eller HOPPlöst. Det finns alltid hopp. :)

      Radera
  9. Jättefint inlägg och strongt kämpat! ^^

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket för kommentaren! :)

      Radera
  10. Wow! Så starkt av dig att dela med dig i ett blogginlägg, och vilken resa du gjort! Starkt kämpat! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket för kommentaren! :)

      Radera
  11. Instämmer med alla föregående talare :) Fantastiskt att läsa om det du varit med om och så uppmuntrande! Tänk vad mycket man själv kan åstadkomma bara man tror på sig själv och "ställer in frekvensen" rätt :) Att tro på att allt är möjligt och fokusera på det man önskar istället för problemen. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt! Tack för kommentaren och förståelsen för frekvenser. ;) Kram!

      Radera
  12. Wow vilken Resa...Läsvärd :) Man Imponeras av dig alla dar endast 24 år och så Professionell....man blir bara så Glad, över att läsa dina inlägg....å vilken kämpe du är.....å stort +för alla fina fotografier som du delar med oss....Ha en fortsatt bra dag.... 40+are ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för den fina kommentaren! :)

      Radera