måndag 27 april 2015

Duktighetssyndrom och lycka

Hittade en krönika som beskriver vårdarbetet och att gå in i väggen. Egentligen så tycker jag att den här artikeln skulle passa ALLA med duktighetssyndrom, inte endast till de som jobbar inom vården. Men just den här undersköterskan gick in i väggen och det är därför hon också skriver om vården.

Men jag vill spinna vidare. Om det här med att vara duktig.

När jag själv gick i väggen för många år sen så var det egentligen inte det här med att vara duktig jag eftersträvade. Det tror jag inte i alla fall. Men att gå i skolan 5 dagar i veckan och arbeta 2 nätter i veckan. Det är väl att ta på sig för mycket? Att vara duktig? I alla fall det som vi människor ser som att vara "duktig".

Men det är inte duktigt att ha en speed på överhastighet. Att ge 120% i allt eller ligga vaken om nätterna och fundera på lösningar till världens alla problem. I hopp om att rädda alla när det egentligen är oss själva vi borde se till.
Det kan dock vara svårt att se för de som redan står med näsan mot väggen. Som är så sluta att minsta lilla prövning eller uppgift får en att gråta. Om man ens har krafter att gråta längre.

Varför har vi ett sånt enormt behov att vara duktiga? Att få bekräftelse från allt och alla, när det sist och slutligen är den bekräftelse vi ger oss själva som är viktigast. Att vi duger, precis som vi är. Att vi gör vårt bästa och vågar fråga efter hjälp om det blir för mycket.

Jag behöver bara logga in på facebook och scrolla i 15 sekunder så har jag redan sett "perfekta hem" som ser ut att vara fotograferade från tidningen "Sköna hem". Hur folk skriver att de "har inte tid att vara sjuka nu när det är så mycket på schemat" medan andra tar bild av sin sallad och filmar när de svettas till den "perfekta kroppen". Bland mina yngre facebookvänner så ser jag också att de gillar bilder av modeller som poserar som ett par och texten "Relationship goals" någonstans i bilden.

Vi strävar efter så mycket och vill ha så mycket mer, när det enda som betyder något är det vi har. Just nu. Jag tror inte att något i framtiden kan göra en lyckligare. För det har vi inte nu. För face it, skulle du inte längta lite mer till morgondagen om du visste att du vann en miljon då? Vad skulle du göra av den här dagen då? Och skulle du vara lyckligare i morgon än vad du är idag? Tar vi för givet att ens morgondagen kommer?
Kan vi inte slappna av och njuta av det vi har nu?

Mitt i allt går det för snabbt och då är det endast väggen vi har framför oss.
Och det här blev ett långt blogginlägg. Jag önskar er alla lycka, kärlek och ett lugn. Ge dig själv en klapp på axeln och säg till dig själv att du duger. Precis som du är. Just nu.


6 kommentarer :

  1. Hej! Jag hittade din blogg i går när du skrev om deodorant, och länkade faktiskt till din blogg från min egen i inlägget jag just skrev. Tänkte bara säga att du skriver om bra och viktiga saker och att jag tänker lägga till din blogg i min reader. Har det lite kämpigt i mitt liv just nu och detta var ett verkligen fint inlägg! Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket för den fina kommentaren. :) <3 All lycka och styrka till dig. Kram!

      Radera
  2. Fint inlägg! Själv har jag tusen järn i elden och vill så mycket, men det mesta handlar faktiskt bara om vad jag känner att jag helt enkelt måste göra för att vara rättvis mot mig själv. Till exempel skrivandet, jag måste helt enkelt få skriva. Jag tänker inte så mycket på att jag ska bli utgiven och sälja massvis, utan mest på att jag inte kan något annat. Är också impulsiv och kör igång på en massa idéer. Det leder till att jag ofta har helt för mycket jobb, men åtminstone nu har jag en lite lugnare tid i Berlin. SÅ skönt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och tack för kommentaren. :) Själv är jag också impulsiv men de val jag gör är också de jag känner att jag vill göra för att själv få bra. Låter kanske egoistiskt men när det kommer till hälsa så är det det man skall vara. Lycka till med skrivandet och gör det du tycker om och får energi av!

      Radera
  3. Kloka tankar! J

    a man får också ett helt annat perspektiv på vad som egentligen är viktigt i livet efter man gått in i väggen. Det blir som ett uppvaknande fast det låter lite klyschigt :) Så länge man kör på autopilot ser man inte objektivt på sin situation. Man vågar inte stanna upp och fråga sig om det faktiskt är så här man vill leva och om man verkligen mår bra. Men till slut har man inte något annat val än att stanna upp och möta sig själv. Jag tror vi lever mycket av vår stressade livsstil idag utgående från rädsla. Rädsla att inte duga, rädsla för att inte vara tillräcklig osv. Vi är rädda för vad som händer om vi stannar upp, om vi ifrågasätter. Om vi lyssnar på oss själva istället för att leva vårt liv enligt det vi tror att vi "borde" göra och hur vi borde leva vårt liv. Men jag tror att så länge vi inte kan stanna upp och leva i nuet, och möta oss själva där så kommer stressen att ta över. Vi lever inte längre i oss själva, inte ens vårt eget liv. Vi lever i en falsk verklighet, i det förflutna eller nuet. I stället för att leva här och nu och i enlighet med det vi mår bra av så låter vi våra stressade tankar bygga upp en annan värld eller ideal som vi desperat försöker sträva efter att uppnå. Vi rusar runt i cirklar och kommer ingen vart oavsett hur bråttom vi har. Men det är bara när vi kan stanna upp som vi verkligen kan komma någon vart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar. Mycket kloka funderingar, och precis som det är, även om det låter som en klyscha. Det som är ledsamt är ju att oftast går det för långt innan folk blir tvungna att stanna upp och lyssna till sig själva. Sen lever också många sitt liv enligt vad de tror är rätt och "som det skall vara" för att bli accepterade. Man kommer längst om man är sann mot sig själv och gör det som känns rätt för en själv. Ha en vacker dag! :)

      Radera