söndag 2 november 2014

Svar på fråga / SLE

Jess:
Hej Carro! Följt din blogg flera år. Jag undrar hur det är med din SLE nuförtiden?


Hej och tack för kommentaren. Och att du, kära läsare, har orkat följa med i alla dessa år.
Ni som då har hängt med ett tag så vet ju om att jag har haft och bloggat om min SLE. I Sverige har man kunnat hitta min bild och min historia om "att leva med SLE" på olika sjukhus. Jag har hunnit bli intervjuad i tidning här i Finland, just på grund av sjukdomen.

Och alla dessa gången har jag sagt och skrivit; Jag har en sjukdom, men jag är inte min sjukdom.
Den inställningen gjorde nog mycket. För det är en hårfin gräns att ha något eller identifiera sig med något. Jag var aldrig SLE. Jag var och är, en pigg, kärleksfull, älskvärd och glad människa.

Jag hade ju varit sjuk i många år innan jag i början av år 2008 fick diagnos. Bara nån vecka före jag satt i läkarens rum och fick diagnos, så hade skolans sjuksyster hittat ett katthår (av herr Fantomen) i mitt öra. Jag förklarade då åt överläkaren i Jakobstad att "Nu kan vi sluta undersöka vad jag har för fel! Jag vet vad det är! MITT ÖRA!".
Och han ba: Nej, du har SLE (som dr.House "You've got lupus".)

Så i några år var jag sjuk. Vissa perioder mer än andra, mycket sjukhusbesök, mediciner, dropp och det var förjävligt. Vem tycker nu om att vara sjuk? Sen bestämde jag mig för att bli frisk. Ingenting är omöjligt, och jag stängde öronen till alla som sa att SLE är en ovanlig och kronisk sjukdom. "Något man skulle få leva med hela sitt liv".

Istället skippade jag alla 14 olika mediciner jag åt på en dag. De gjorde mer skada än nytta på mig. Jag började läsa om tillfrisknande, affirmerade, läste om och gjorde "resan". Prövade på mycket som många skulle kalla humbug och mycket mera till. Och
jag började leva, istället för att överleva.


November 2011 blev jag friskförklarad. Och har varit frisk sen dess.
Inga kramper (förutom vanlig mensvärk). Inga fjärilsutslag (förutom vanlig akne av god choklad och ost). Inga sjukhusbesök (förutom då jag körde i diket tidigare i år, höhö). Min kropp har istället visat hur mycket häftigt den kan göra och är kapabel till. En självläkande kropp. Jag är som en helt vanlig dödlig, OCH JAG NJUTER AV LIVET.

JAG ÄR FRISK.


Så i min värld finns det inget som heter kroniskt. Jag är ett levande bevis på att ingenting är omöjligt. Det hjälper att ha lite fananamma och lära sig att styra sina tankar. Att inte ge upp. Och tro på en förändring. Att lära känna sin kropp. Våga säga ja och våga säga nej.
Sen finns det de som har det mycket svårt. Sånt kan man inte som utomstående sätta en skala på. Ser ett tillfrisknande (från vilken sjukdom det än handlar om) och jag känner med er. Jag önskar alla kunde få svart på vitt att de är friska. Att det finns ett hopp.

Och att alla kunde få leva än att ständigt kämpa och se dagen som något man måste överleva.

KÄRLEK.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar