tisdag 7 oktober 2014

Det skaver i mig också.

Linn skriver om ett hjärtskärande ögonblick då hon fick se ett tiotals barn stå och sparka och slå på två andra barn som låg. Av alla människor i Vasa så var det hon och en annan människa som ryckte in för att stoppa misshandeln. För jo, det är en misshandel om man sparkar på någon som redan ligger. Och då är det inte skillnad om man är 12 eller 32 år.

Vette tusan hur länge det hade pågått, eller skulle ha pågått, om inte de fick det stoppat. Hoppas att barnen, alla inblandande, har fått hjälp nu efter händelsen. De som blev utsatta behöver en kram, samtal och undersökning för att se att inget pågår inne i kroppen. Och de som visade sin aggression på detta vis behöver också en kram, samtal och utredning varför de känner en sån oro i kroppen. De kan ju inte heller må bra när de beter sig på detta vis. Alla barn har inte en tryggt liv eller en person i sin närhet som de kan känna sig trygga med.

Och alla andra, vuxna människor, som bara gick förbi. Vad är det för jävla fason?
Ja. Jag vet att livet blir lättare (för en själv) om man är tyst och låter andra agera, vad det än handlar om, men det är ju inte riktigt friskt det heller. Att bara gå förbi eller blunda när någon annan medmänniska är i tydligt behov av hjälp, gör ändå en minst lika delaktig.

Buhu.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar